death of defeat

så det är såhär det känns
när älskade vänner blir borttappat betydelselösa
hemska tankar, vanor och tårar
fokus på smärtan som det värsta som någonsin hänt
tolv steg tillbaka till barndomen och plötsligt
så pinsamt självuppfylld
stoppad av inget ljus, inga ljud
bara
stoppad av ingenting
nu när min fantasi är det sista jag vill ska finnas
plågar den mig inte bara om natten
dygnet runt
jag vaknade dränkt i svett imorse
och det var den kallaste dagen på sommaren
i mina dagdrömmar, nattdrömmar eller verklighet
jag märker ingen skillnad
brinner jag efter brännande rörelse i min hand
runt mina axlar, över mitt hår varfan som helst
bara rör vid mig

det är så mycket döttkött
döttliv dötid dödamänniskor dösommar.

och man sväljer sitt sista piller, det man hållit så hårt i, så länge. man sväljer det i tron om att det ska stilla ens hjärta, stänga ens ögonlocke och förfrusa tårkanalen. man ligger där och pressar ihop allting, krymper till ett foster och hoppas hoppas. sen sätter man sig på huk och märker att ögonlocken är lika öppna som förut, och ögonen är om inte ännu mer vakna. man ser sitter kvar på huk, i sin gosiga säng (man förstår inte hur en sådan inbjudande varm skön trygg plats inte kan få en att slappna av) och ser solen gå ner och solen gå genom persiennen. nu på sommaren är det knappt någon skillnad på morgon och kväll, genom persiennen lyser det mellanblått, vilken tid på dygnet det än är.
aldrig har väl livet varit såhär likadant. 24 timmar blir veckor och månader och nej, aldrig har livet varit såhär likadant. att leta efter milstolpar, morötter och framtid är lika lönlöst som att försöka gråta när det är omöjligt och att försöka sluta gråta när det är omöjligt. man andas ut en suck, men den förändrar inte mycket. det är en gåta hur man faktiskt rör på sina muskler, var får man kraft ifrån? för visst verkar det som att jag sitter här på huk, i min gosiga säng, varje dag, varje sekund på dygnet. så lever jag då verkligen? jag blir påmind om det när jag ser bilder på mig tillsammans med andra, när jag går vägen hem igen, när jag går ner på terassen för att ta en cigarett, när jag tar spårvagnen till min farmor för att jag har lovat henne. det finns de där små bristerna i mitt vakuum. vissa ärenden, åtaganden och människor som man faktiskt inte kan bortse från, som man inte kan låta slippra iväg för att det helt enkelt inte går. konsekvenserna som följde hade blivit oöverkomliga.
men här sitter man.
det går inte att läsa, nej herregud jag gav upp tanken på böcker för mycket längesedan. det går inte att engagera sig i påhittade liv och karaktärer, det ytliga tidsfördrivet som de flesta handlingsförlamade brukar ägna sig åt. men mest av allt går det inte att skriva. den svarta anteckningsboken kan jag inte ens urskilja genom all skit och smuts som har ödelagt mitt hem. ack, vad betydelsefull den var en gång i tiden. orörd till en början, prydlig, stilren och formulerad. sedan använd, nedklottrad, befläckad, med bilder och minnen och känslor känslor alla känslor man inte förstod i sin hjärna. men alltid,alltid vacker. och viktig. ett ting, logiskt sett, som hela ens egna jag hängde på. där en identitet skapades och tankegångar, uppenbarelser, insikter, mod, sökande, bekräftelser, självhat, förtvivlan, upprymdhet, livslusta, rop på hjälp, hjälp. och där lagrades minnen, som annars glöms bort så obarmhärtigt fort om de inte skrivs ner, minnen och längtan och upplevelser, människor, betydelser, sånger, filmer, drömmar, krossade drömmar, dödstankar, självmordstankar, tårar, glömda känslor, barnet, familjen, mognaden. TIDEN.

i de där sekunderna.
då faller allt över en. faller en faller alla
det är svårt att se sig själv objektivt.
det är inte lätt att se sig själv som en spegelbild genom de uppbrytna molnen. världen är för vacker.
skönheten gräver ner sig. i ens själ hjärta och tro. skönheten blir det enda som spelar någon roll.
skönheten blir fulheten.
tills den inte går att bryta sig loss ifrån, tills den är helt fastkletad. den lindar sig kring en som seg spindelväv.
känslor blir inga känslor, dem blir bildsköna påhitt. tårar blir inga tårar, dem blir något vackert och skört genom en lins.
människor spelar ingen stor roll, dem spelar biroller i den regisserade tillvaron. de förstärker allt det vackra.

kärlek blir ingenting, kärleken existerar bara utan denna skönheten. kärleken blir en översockrad, plastikopererad snyfthistoria. något man kan ta på.

och om jag stänger ögonlocken, dvalar in i sömn, blir skönheten suddig, för en liten stund. då kan jag vila. tills vilan blir vacker den med.
det spinner på i ett hjul, cirkulerar som en kastrull, och alla andra metaforer. men nej, för till och med den tanken blev vacker nu. det gör för ont för att gråta, för man gråter för att vara vacker. det för lite ont för att gråta, för man gråter inte av känslor. den hatkärlek som uppstår, när man ser på en solnedgång på ett högt berg, så stark den är. så stark så stark. den infiltrerar organen och snart bankar hjärtat nästan sönder bröstkorgen, det slår en miljon slag i minuten, elaka, ondsinta, ömma, levande hjärtslag för
fan
världen är för vacker.

"..någon sa till henne någon gång att det är inte depression, Edith, det är att leva. Kanske var det hennes psykolog eller kanske var det mannen med de stora händerna. Hon minns inte. I klinisk depression är allt dimma. I klinisk depression är färgerna skarpare, dofterna tydligare, världen ett inferno som bara blir mer och mer tills det växer sig till kvällarnas överväldigande gråhet. /
- Mörker, sa hon, är det faktum att världen är så vacker att det gör ont i hela kroppen och man vet att man aldrig kommer att vara tillräckligt vacker för världen. Det är en förälskelse i att livet men den värsta sortens olyckliga kärlek och den kommer aldrig att bli besvarad och man vet att man är för ful och för äcklig och livet är så vackert. Mitt mörker... det är det faktum att här finns allting och allting finns så mycket att det blir ingenting och jag går sönder av det för alla färger är så starka att de blir grå och allt ljus glittrar så mycket att det blir mörker." -nettelblad

jag har gått å fått epokångest. hur många gånger har man inte hört den slitna frasen "tänk om man levde i en annan tidsålder" el dylikt. för,helt ärligt, bortsett från ipod och fildelning, är inte 2000-talet mycket att komma med. men jo jo vi har alla drömt om, happy days 20-tal i New York, hippielivet i San Fransisco på 70talet, 1800talets ryska salonger och till och med om indie 90-talet. men jag har aldrig haft en sån här p a n i k över att vara fast HÄR. HÄR är så sjukligt irrelevant, oinspirerande och utstakat. jag kollar på alldeles för mycket filmer, och vilket år, vilken plats, vilka socia förhållande det än må vara, hittar man så mycket vackert och passionerat och levande där. jag hatar HÄR. och det finns som´vi vet ingenting värre än att våndas över saker man aldrig någonsin kommer kunna göra någonting åt. döden och tiden, framförallt.

jag hatar min jävla fitta till syster. varför ska hon läxa upp mig med sina hycklerier? du är en tråkig övermogen moraltaaant hör du det! bara för att jag hade min lillgamladjupa-period när jag var 14 år. jag kan väl inte hjälpa att pre-medelålderskrisen slår till nu vid 17 år. jag skiter fan i vilket. man passar väl på att leva ut all den dekadent som finns till hands, dricka alla den alkoholen som finns, ta alla substanserna som är tillgängliga, dansa tills morgonen gryr och skita fullständigt i livet när man har möjlighet till det. hallå eller.
i'm no fool,sis. go fug your self.

spottloska.

shit va jobbigt det är att gå upp idag. inte kunna stänga ute ljuset ens genom persiennen.
har varit många sådana morgnar. och det börjar med en dödande hunger i magen också.
jag satte på Lou Reed och väntar på orken att resa mig. ciiigg

åh åh åh den där vidriga känslan!
när det har gått så långt så man faktiskt projicerar fram en verklig person som någon betydelsefull. som att det skulle vara riktiga känslor, när man inte ens känner människan. när man till och med är medveten om att det är bara psykets naturliga sätt att rädda en från insikten om totala fucking jävla ensamhet och att man är bortglömd av världen.
men nej.
här sitter man med sina fiktiva känslor och lyssnar på halvledsen kärleksmusik. som att man faktiskt har någon att tycka något om.

Ingenting-Snook

jag älskar att nynna på afasi, britney och jay-z när man av nån dålig anledning står på ett pubertalt trångt dansgolv där Kom igen Lena orsakar ett kaos på en sådan hysterisk nivå, att man stilla undrar om människor har något annat än göteborg i sina hjärtan,hjärnor,själar.

senast anteckningarna i min dagbok är från 13 mars. det är en oändlighet. i alla stadier av uppgångar och extrema nedgångar i mitt liv har jag alltid skrivit i min dagbok. därför är detta skrämmande. nästan 2 hela månader, med sidor fyllda av tomhet, av ingenting, blanka blad. det är bara så jävla symboliskt, det säger så jävla mycket om allting. 
oftast är det en vånda att läsa gamla dagboksskrifter, pinsamt skört, äckligt påträngande och närvarande. men små stycken lös lite när jag forsade fram bland fulklottrade hundratals sidor.

2/01
VI FINNS HÄR
DET VAR DET ENDA VÄRLDEN GJORDE

11/01
när vi faller ner från himmlen, när molnen fryser till is
där vi förut brukade ligga och flyta
bredvid månen
nu knäcks våra nackar mot staket
och havet lyser inte här, ingenting doftar inte näckrosbad
död
tacka gud för våran dödlighet
så många gånger vi tackar, med muskler spända
hoppas på att någon ska se
att vi också är naturen.

13/12
"My sister died along with the man who caused her death. I can't decide if that's vengeance or just another dead body in the world"

14/12
jag hade en dröm inatt där jag satt på en kyrkogård med någon som var en blandning av jonas hassen khemiri & eric bana, och det var höst och vi rökte en joint, och vi satt på stängslet kring en grav som var min mors. fast den såg inte ut som hennes riktiga grav.

när jag flyger här på konstgjorda vingar
kan jag ibland se alla gnistrande änglar
jag hoppas att du ser mig med
har letat förgäves på marken, udner vattnet
aldrig tänkt på att du måste vara här
nånstans bakom ett ångande moln

5/8
varför finns det ett hål i min vägg?
nu när det blivit kallt igen i mitt hus, det påminner mig om att det blivit kallt igen
nu minns jag varför jag & sommaren är rädda för varandra
varför jag och hösten är eld & tändsticka
ingen vet varför allt är ovisst
jag vet inte varför jag är oviss
om jag nån gång blir vacker som Lauren Bacal
ska jag nog bli nöjd
mina naglar är ju för hårda för att det ska kunna gå att hålla min hand
det finns ju hårstrån på min arm, så rör inte där, är du snäll
jag har försökt riva bort min rosa hy
men den sitter fast tills vidare
om jag nån gång blir sexig som winona ryder
ska jag nog bli nöjd
men jag som inte tror på gud
hur kommer det sig att jag är kvar med det
gud gav mig?

23/7

I Hollywood gråter superstjärnorna.

Det vackra folket. De mörka skönheterna. De blonda flickorna. Och mannen med den stadiga handen. Cigarrök, små runda champagneglas, spanska villor och visst finns det skoputsare överallt? Den kaliforniska luften fyller lungor, lämnar lungor, men havet känns inte av.

Det är dags att dansa! Orkestern är extra muntra. Spelarna extra mörka. Där sveper alla påhittade namn som är så perfekta, ta ett piffigt namn och ditt liv kan förändras för evigt.

  Socker sveper över rummet och där hon far fram förtrollas vägen med glittrande stjärnor från hennes guldkantade satinklänning.  Hon har inga nätta fötter men dem är smidigt gömda i krokodilstilletter, 3 storlekar för små. Men, tänk, vad gör det! Vi kan sitta och förtrollas med glittrande satinstjärnor, hela natten ska vi sitta fastnaglade på stolar med grumliga ögon, fästa på Socker.

 Hon snubblar på satintyget. Hon faller inte lätt, hon faller tungt över golvet och vi sitter på stolarna. Krukväxterna ramlar ner, för med hennes fall darrar hela jorden och vi är bara glada över att fortfarande vara stilla på stolarna. Och oj, där flyger tänder och pärlor, där går klänningen sönder vid bysten och hennes bröst är plötsligt inte lika inbjudande och glänsande. Där bryts en vampig röd nagel, och snart, snart kommer blodet att spruta. Spruta ner en guldkantad silvrig satinklänning som ändå redan är sönder.

Socker förstår ingenting, hon fumlar efter sina pärlor, och sina tänder med har svårt att hitta dem.