jag minns min bok
och man sväljer sitt sista piller, det man hållit så hårt i, så länge. man sväljer det i tron om att det ska stilla ens hjärta, stänga ens ögonlocke och förfrusa tårkanalen. man ligger där och pressar ihop allting, krymper till ett foster och hoppas hoppas. sen sätter man sig på huk och märker att ögonlocken är lika öppna som förut, och ögonen är om inte ännu mer vakna. man ser sitter kvar på huk, i sin gosiga säng (man förstår inte hur en sådan inbjudande varm skön trygg plats inte kan få en att slappna av) och ser solen gå ner och solen gå genom persiennen. nu på sommaren är det knappt någon skillnad på morgon och kväll, genom persiennen lyser det mellanblått, vilken tid på dygnet det än är.
aldrig har väl livet varit såhär likadant. 24 timmar blir veckor och månader och nej, aldrig har livet varit såhär likadant. att leta efter milstolpar, morötter och framtid är lika lönlöst som att försöka gråta när det är omöjligt och att försöka sluta gråta när det är omöjligt. man andas ut en suck, men den förändrar inte mycket. det är en gåta hur man faktiskt rör på sina muskler, var får man kraft ifrån? för visst verkar det som att jag sitter här på huk, i min gosiga säng, varje dag, varje sekund på dygnet. så lever jag då verkligen? jag blir påmind om det när jag ser bilder på mig tillsammans med andra, när jag går vägen hem igen, när jag går ner på terassen för att ta en cigarett, när jag tar spårvagnen till min farmor för att jag har lovat henne. det finns de där små bristerna i mitt vakuum. vissa ärenden, åtaganden och människor som man faktiskt inte kan bortse från, som man inte kan låta slippra iväg för att det helt enkelt inte går. konsekvenserna som följde hade blivit oöverkomliga.
men här sitter man.
det går inte att läsa, nej herregud jag gav upp tanken på böcker för mycket längesedan. det går inte att engagera sig i påhittade liv och karaktärer, det ytliga tidsfördrivet som de flesta handlingsförlamade brukar ägna sig åt. men mest av allt går det inte att skriva. den svarta anteckningsboken kan jag inte ens urskilja genom all skit och smuts som har ödelagt mitt hem. ack, vad betydelsefull den var en gång i tiden. orörd till en början, prydlig, stilren och formulerad. sedan använd, nedklottrad, befläckad, med bilder och minnen och känslor känslor alla känslor man inte förstod i sin hjärna. men alltid,alltid vacker. och viktig. ett ting, logiskt sett, som hela ens egna jag hängde på. där en identitet skapades och tankegångar, uppenbarelser, insikter, mod, sökande, bekräftelser, självhat, förtvivlan, upprymdhet, livslusta, rop på hjälp, hjälp. och där lagrades minnen, som annars glöms bort så obarmhärtigt fort om de inte skrivs ner, minnen och längtan och upplevelser, människor, betydelser, sånger, filmer, drömmar, krossade drömmar, dödstankar, självmordstankar, tårar, glömda känslor, barnet, familjen, mognaden. TIDEN.
aldrig har väl livet varit såhär likadant. 24 timmar blir veckor och månader och nej, aldrig har livet varit såhär likadant. att leta efter milstolpar, morötter och framtid är lika lönlöst som att försöka gråta när det är omöjligt och att försöka sluta gråta när det är omöjligt. man andas ut en suck, men den förändrar inte mycket. det är en gåta hur man faktiskt rör på sina muskler, var får man kraft ifrån? för visst verkar det som att jag sitter här på huk, i min gosiga säng, varje dag, varje sekund på dygnet. så lever jag då verkligen? jag blir påmind om det när jag ser bilder på mig tillsammans med andra, när jag går vägen hem igen, när jag går ner på terassen för att ta en cigarett, när jag tar spårvagnen till min farmor för att jag har lovat henne. det finns de där små bristerna i mitt vakuum. vissa ärenden, åtaganden och människor som man faktiskt inte kan bortse från, som man inte kan låta slippra iväg för att det helt enkelt inte går. konsekvenserna som följde hade blivit oöverkomliga.
men här sitter man.
det går inte att läsa, nej herregud jag gav upp tanken på böcker för mycket längesedan. det går inte att engagera sig i påhittade liv och karaktärer, det ytliga tidsfördrivet som de flesta handlingsförlamade brukar ägna sig åt. men mest av allt går det inte att skriva. den svarta anteckningsboken kan jag inte ens urskilja genom all skit och smuts som har ödelagt mitt hem. ack, vad betydelsefull den var en gång i tiden. orörd till en början, prydlig, stilren och formulerad. sedan använd, nedklottrad, befläckad, med bilder och minnen och känslor känslor alla känslor man inte förstod i sin hjärna. men alltid,alltid vacker. och viktig. ett ting, logiskt sett, som hela ens egna jag hängde på. där en identitet skapades och tankegångar, uppenbarelser, insikter, mod, sökande, bekräftelser, självhat, förtvivlan, upprymdhet, livslusta, rop på hjälp, hjälp. och där lagrades minnen, som annars glöms bort så obarmhärtigt fort om de inte skrivs ner, minnen och längtan och upplevelser, människor, betydelser, sånger, filmer, drömmar, krossade drömmar, dödstankar, självmordstankar, tårar, glömda känslor, barnet, familjen, mognaden. TIDEN.
Kommentarer
Trackback
