backtoblack
i de där sekunderna.
då faller allt över en. faller en faller alla
det är svårt att se sig själv objektivt.
det är inte lätt att se sig själv som en spegelbild genom de uppbrytna molnen. världen är för vacker.
skönheten gräver ner sig. i ens själ hjärta och tro. skönheten blir det enda som spelar någon roll.
skönheten blir fulheten.
tills den inte går att bryta sig loss ifrån, tills den är helt fastkletad. den lindar sig kring en som seg spindelväv.
känslor blir inga känslor, dem blir bildsköna påhitt. tårar blir inga tårar, dem blir något vackert och skört genom en lins.
människor spelar ingen stor roll, dem spelar biroller i den regisserade tillvaron. de förstärker allt det vackra.
kärlek blir ingenting, kärleken existerar bara utan denna skönheten. kärleken blir en översockrad, plastikopererad snyfthistoria. något man kan ta på.
och om jag stänger ögonlocken, dvalar in i sömn, blir skönheten suddig, för en liten stund. då kan jag vila. tills vilan blir vacker den med.
det spinner på i ett hjul, cirkulerar som en kastrull, och alla andra metaforer. men nej, för till och med den tanken blev vacker nu. det gör för ont för att gråta, för man gråter för att vara vacker. det för lite ont för att gråta, för man gråter inte av känslor. den hatkärlek som uppstår, när man ser på en solnedgång på ett högt berg, så stark den är. så stark så stark. den infiltrerar organen och snart bankar hjärtat nästan sönder bröstkorgen, det slår en miljon slag i minuten, elaka, ondsinta, ömma, levande hjärtslag för
fan
världen är för vacker.
då faller allt över en. faller en faller alla
det är svårt att se sig själv objektivt.
det är inte lätt att se sig själv som en spegelbild genom de uppbrytna molnen. världen är för vacker.
skönheten gräver ner sig. i ens själ hjärta och tro. skönheten blir det enda som spelar någon roll.
skönheten blir fulheten.
tills den inte går att bryta sig loss ifrån, tills den är helt fastkletad. den lindar sig kring en som seg spindelväv.
känslor blir inga känslor, dem blir bildsköna påhitt. tårar blir inga tårar, dem blir något vackert och skört genom en lins.
människor spelar ingen stor roll, dem spelar biroller i den regisserade tillvaron. de förstärker allt det vackra.
kärlek blir ingenting, kärleken existerar bara utan denna skönheten. kärleken blir en översockrad, plastikopererad snyfthistoria. något man kan ta på.
och om jag stänger ögonlocken, dvalar in i sömn, blir skönheten suddig, för en liten stund. då kan jag vila. tills vilan blir vacker den med.
det spinner på i ett hjul, cirkulerar som en kastrull, och alla andra metaforer. men nej, för till och med den tanken blev vacker nu. det gör för ont för att gråta, för man gråter för att vara vacker. det för lite ont för att gråta, för man gråter inte av känslor. den hatkärlek som uppstår, när man ser på en solnedgång på ett högt berg, så stark den är. så stark så stark. den infiltrerar organen och snart bankar hjärtat nästan sönder bröstkorgen, det slår en miljon slag i minuten, elaka, ondsinta, ömma, levande hjärtslag för
fan
världen är för vacker.
Kommentarer
Trackback
