death of defeat

jag har gått å fått epokångest. hur många gånger har man inte hört den slitna frasen "tänk om man levde i en annan tidsålder" el dylikt. för,helt ärligt, bortsett från ipod och fildelning, är inte 2000-talet mycket att komma med. men jo jo vi har alla drömt om, happy days 20-tal i New York, hippielivet i San Fransisco på 70talet, 1800talets ryska salonger och till och med om indie 90-talet. men jag har aldrig haft en sån här p a n i k över att vara fast HÄR. HÄR är så sjukligt irrelevant, oinspirerande och utstakat. jag kollar på alldeles för mycket filmer, och vilket år, vilken plats, vilka socia förhållande det än må vara, hittar man så mycket vackert och passionerat och levande där. jag hatar HÄR. och det finns som´vi vet ingenting värre än att våndas över saker man aldrig någonsin kommer kunna göra någonting åt. döden och tiden, framförallt.