death of defeat

visst
vill jag knarka jättemycket, jag kan knarka upp vafan jag än får, jag skyr ingenting som kan oh tänk om , ta mitt liv
visst
jag har ingen moral kvar, av den jag brukade ha så mycket av, bortblåst fhufufhuf, ingenting kvar alls men
visst
är det ganska gött ändå, för jag gör vad fan jag gör och det bildas aldrig några skuldkänslor i min kropp
visst
finns det några jag älskar, men jag tror mest att jag brukade älska dem och dåtiden var sådan men nutiden är annan, jag skulle nog inte offra särskilt mycket för någon alls och
visst
det är smärtsamt fruktansvärt hjälplöst pinsamt förskräcklig skrämmande frustrerande att säga men ja som sagt med min moral dog nog resten också
visst
kan jag tycka synd om och krama och skratta med nån men då väntar jag oftast på att det ska ta slut så jag kan gå in i mittt egna miniuniversum igen
visst
behövs det människor för att få sig berusad, knark kommer inte gratis, alkohol kommer inte gratis, dansa kommer inte gratis så
visst
är jag glad för att jag inte är lämnad ensam men jo
visst
hade jag varit samma jävla människa utan alla dem
visst
finns det löv som faller, älvar som strömmar, solstrålar som skiner, hjärtliga skratt från magen, skönhet och allt det dära men
visst
dör jag lika gärna
kanske hellre